Minna ställer telefonen på golvet, bökar in huvudet under kudden. Nästan genast glider hon åter in i drömmarnas land.

Innan hon vet ordet av dras hon abrupt ur sängen och vidare genom taket.

Hennes mage drar ihop sig.

”Hjälp, vad händer?”

Allt högre upp.

Armarna flaxar för att hitta balansen. En meteor susar förbi, alldeles nära. Ingångarna till olika världar rusar förbi henne. Starka vindar piskar ansiktet. Ögonen tåras. Hon tappar flygbalansen och faller fritt. Fladdrar ned genom skikt av sfärer.

Nästan rakt på en drake med två huvuden. En eldstunga från dess käft slickar hennes bara arm.

”Aj.”

Hon kämpar sig uppåt. Sparkar med benen för att komma bort från elden.

Det blir stilla omkring henne, hjärtats bultande lugnar sig en aning. Hon förs vidare. Men vart?

En gänglig vålnad iklädd en lång slängkappa fladdrar med ens intill henne. Var kom den ifrån? Den stirrar med mordisk blick. Minna ryggar när gengångaren sträcker sin beniga arm efter henne. Dolken vid gengångarens bälte glimmar.

Bärnstenen hettar. Dunkar mot naveln.

”Nej!”

Hon vrider sig bort och vevar med armarna. Lyckas med nöd och näppe glida undan.

Aldrig förr har hon slitits iväg på det här viset. Att inte ha någon som helst kontroll på det som sker får hjärtat att rusa som skenande hästar. Vem drog hit henne? Nerla? Varför?

Farten saktas ner.

Hon glider in i fuktiga dimmor. Det är kallt. Kraschlandningen är ett faktum. Hårda stenar på daggfuktig mark.

”Aj, min rumpa!” Minna grimaserar illa.

Hon ser upp i skyn. På fönstret som sveper vidare ut i rymden. I rutans glas syns silhuetten av sovrummet.

Vaksamt reser hon sig, beredd på vad som helst. Framför henne står en grå byggnad som skuggas av en asks rymliga trädkrona – jordemodern och trollpackan Izabellas mottagning. Hon har varit här förut. Det betyder att hon befinner sig i Armenien. På 1700-talet.

Hon ser sig nogsamt omkring. Inga patienter.

Svischande ljud i öster får henne att kika åt det hållet. Hon skuggar ögonen för vårsolen med handen. En gigantisk fågel slår med vingarna högt i skyn.

Men vänta …?
Hennes kropp blir stel. Det är inte alls en fågel, utan draken!

Det eldsprutande vidundret gör en störtdykning rakt mot henne. Väldiga huggtänder och en tudelad tunga närmar sig hastigt.

Med ett tjut kastar hon sig platt mot marken. Doften av fuktig skog stiger upp i näsan. En sticka i kinden. Samtidigt hörs ett klingande från stenen bredvid. Hon vågar inte titta. Inte än.

En fnasig vinge slår lätt mot hennes axel. Väsande ljud. Minna får för sig att den säger något … ”bemästra. ”Vadå bemästra? Hon glömmer att andas.

Åh, om hon kunde gräva sig ner i backen.

Äntligen. Vingslagen avlägsnar sig. Först när de sakta försvinner bort i fjärran vänder hon försiktigt upp huvudet igen.

En gammal kvinna kommer ut genom dörren till trähuset. Hon är klädd i en brun kofta, håret döljs av ett citrongult huckle. I famnen håller hon en korg med tvätt. Ovanför henne fnyser draken eld.

Kvinnan rycker till. Korgen far i backen.

”Vad i hela friden?!”

Det är Izabella!

Minna stapplar upp på sina ben, vimmelkantig som om hon åkt karusell. Hon ser på kvinnan. Höjer handen i en hälsning.

”Hej Izabella!”

Den äldre kvinnan vänder sig mot henne.

”Kära tösabit! Det var då inte igår”, utbrister hon med sin hesa röst.

Minna snubblar in i omfamningen.

”Så roligt att se dig igen Izabella”, mumlar hon. Izabella är som hon. De är dessutom släkt. Hon är mammas kusin.

”Detsamma kära du. Som jag har längtat efter dig, lilla älva. Vad gör du här?” Izabella nickar upp mot skyn. ”Och vad gör draken här?”