Minnas Hemlighet

00:00 / 05:15
Provlyssna här

Ålder 12-15

Skriven av Monic Arvidson W.

Provlyssna Minnas Hemlighet Kapitel Ett Phantasia Förlag
00:00 / 05:15
Phantasia_Logo_transparent.png

Utdrag ur kapitel ett:

”Hejdå!”

   ”Vart ska du ta vägen, Minna?” Anna dyker upp i dörren, mellan händerna har hon en fuktig kökshandduk. Hon är blek med mörka ringar under ögonen. ”Jag behöver hjälp med disken.” 

   ”Det är ju min karatekväll.”

   En suck.

   ”Ja, ja, kila iväg då!”

   Hector och Hugo står bakom Anna och gör grimaser. 

   ”Hej då, tokungen”, säger de i kör. Anna ser strängt på tvillingarna. ”Sluta upp med det där!  Gå in och se till er lillasyster istället.”

   ”Vadå, det är ju tjejgöra”, klagar Hector.

   Minna slinker snabbt ut genom dörren innan Anna ber henne att skynda sig hem. Ofta får Minna ta hand om Lillan när hon kommer från skolan, eftersom Anna är alltför trött och ledsen. Bara ibland, när Anna träffat vänner i den armeniska föreningens lokaler, är hon gladare någon dag eller så. Minna brukar ta med sig lillasystern till lekparken en stund och därefter gå och handla. Bröderna behöver nästan aldrig handla, duka eller städa, något som gör henne så arg att hon ibland får lust att klippa till dem bara för det. När hon beklagar sig, brukar Anna avfärda henne med att där hon kommer ifrån finns det kvinnogöra och mansgöra och att det alltid fungerat bra, att Hector och Hugo har andra uppgifter i livet.

   ”Vi bor faktiskt i Sverige, inte i nåt förtryckarland!” hade Minna protesterat en gång. Trött hade Anna sett på henne och mumlat:

   ”Det är slutpratat. Hjälp mig att skala potatisen.”

   Fast i ärlighetens namn måste Minna medge, att bröderna emellanåt är gulliga och snälla. När hon fyllde tretton förra månaden, fick hon en urfin Morakniv med ett rödlackerat träskaft av dem. 

   ”Äntligen tonåring va”, retades de som var ett helt år äldre. ”Du som tycker om att vara i skogen kan ha nytta av en riktig kniv”, hade Hector sagt. Det är väl så att ha bröder, tänker hon. Ibland är det bra, ibland urjobbigt. Hon är i alla fall glad för de två kvällar i veckan då hon får träna karate. Där finns inga bröder som retas, småbarn som behöver tillsyn eller en gnatig mamma som ställer ideliga krav, där är det bara träningen och hon som gäller. Efter träningspassen brukar en känsla av lugn och djup tillfredställelse infinna sig. Men stegen hem är ändå alltid lite tunga. Hon längtar efter något men kan inte riktigt sätta fingret på vad. Skogen förstås. Hon längtar alltid efter skogen och är där så ofta hon kan.

 

En dag när Minna sitter med Lillan, i sandlådan, kommer en tjej förbi med en liten strävhårig tax som drar år Minnas håll. Minna blir tvungen att säga hej. 

Tjejen nickar mot porten snett bakom dem. ”Jag heter Clara och bor i trettitvåan”, säger hon och ler. ”Och det här är Kasper.” Stolt pekar hon på fyrfotingen med den viftande svansen.

”Minna”, säger Minna lågmält och pekar mot ingången bredvid Claras. 

   ”Jag vet”, säger Clara. ”Jag har sett dig och dina syskon. Vad heter din lillasyster?”

   ”Maria. Fast vi kallar henne oftast för Lillan.”

   ”Jag önskar att jag också hade syskon, det är så himla trist att vara ensamt barn. Tänk att ha en brorsa eller en syrra att leka med. Det måste vara toppen!” 

   Minna ser undrande på Clara. Hur kan hon tycka så? Själv skulle hon ge vad som helst för att få vara ensamt barn. Då skulle Anna kanske bry sig mer om henne.

   Hon böjer sig ner och kliar Kasper bakom öronen. I samma stund övermannas hon av den där lampan i skallen. Omgivningen försvinner i ett dis och hon kastas in i ett nät av pulserande bilder och ljud. Det går inte att hejda, det enda hon kan göra är att följa med. 

   Hon befinner sig i ett gammalt trähus. Snett framför henne sitter en flicka på huk med stora och rädda ögon. Hennes händer är avvärjande höjda i luften ovanför huvudet. Hon är smutsig och ovårdad. Trots att det är kyligt därinne har hon bara en tunn bomullsklänning på sig och knästrumpor fulla av hål. Framför henne tornar en bastant kvinna upp sig. I ena handen dinglar ett läderskärp. Tårar strömmar ner för flickans kinder. Hon lovar att aldrig mer söla, men kvinnan verkar inte lyssna. Hon höjer skärpet och slår ursinnigt, gång på gång. Flickan skriker. Minna rycker till vid varje rapp. Till sist slänger kvinnan ifrån sig tortyrredskapet, greppar tag om flickans arm och släpar in henne i ett trångt och mörkt utrymme, som om hon var en säck potatis. Dörren låses. Flickan bönar och ber om att få komma ut därifrån, men förgäves. Med ett elakt flatskratt lämnar kvinnan rummet. Träet i huset knirkar när blåsten tilltar och kastvindar viner runt knutarna. Minna är säker. Flickan bakom den låsta dörren är Clara.

   När synen försvinner, sitter Minna på ändan och Kasper slickar henne i ansiktet. 

 Clara ser nyfiket ner på henne. Minna reser sig generat och skyndar sig hem. Bakom ryggen hör hon den nya grannen ropa:

   ”Kul att träffas!”

Vill du läsa mer?

Köp Minnas Hemlighet här

ISBN: 9789151931500

Språk: Svenska

© Copyright Phantasia förlag 2020