00:00 / 07:22

Thure & Vattenhästens öga

Ålder 9-12

Provlyssna här

Skriven av Monic Arvidson W.

Lyssna på Thure & Vattenhästens ÖgaPhantasia Förlag
00:00 / 07:22
Phantasia_Logo_transparent.png

Kapitel ett

Väntan

Det var som att gå in i en het bastu. Så var det nästan alltid i Zimbabwe. Jag skulle vara i Afrika i två veckor. Det hade gått bra att resa ensam.

”Se upp!”

Jag duckade instinktivt när jag så hur något kom flaxande rakt emot mig, men jag var inte tillräckligt snabb, det brände till på kinden. Lara, flygvärdinnan, fick tag i min arm, innan jag ramlade nerför trapporna.

En korp vände och slog med vingarna bort över flygterminalen. Efter den följde en svart svans av flera korpar.

”Så underligt”, utbrast Lara. ”Det ska inte finnas fåglar här. "Är du okej?” frågade hon sedan och synade såret på kinden.

”Jag tror det”, svarade jag med bankande hjärta.

Lara drog med mig in till flygplanet igen. Där tog hon fram en flaska som det stod Sårtvätt på. Hon frågade om jag visste om jag hade fått en stelkrampsspruta nyligen och det hade jag. Nyfikna passagerare tittade på oss på sin väg ut.

”Nu så”, sa Lara muntert och lade på ett plåster. ”Kom.”

Jag greppade min kasse med presenter och följde Lara ut ur planet. Jag undrar varför flygplanstrappor alltid är gjorda för vuxna? Varje trappsteg är som ett jättekliv.

 En tant klappade mig på axeln när hon passerade. ”Vad duktig du är som reser alldeles själv”, berömde hon. ”Vad heter du?” 

”Thure”, sa jag och sträckte på mig.

Jag bodde här när jag var liten. Mamma och pappa skötte ett barnhem tillsammans med mormor och på den tiden kände jag alla.

Pappa, som kommer härifrån, har lärt mig att tala shona, som de flesta gör i Zimbabwe. Och nu är det mormor som sköter barnhemmet. Mormor ville att vi skulle komma och hälsa på. Men pappa och mamma kunde inte ta ledigt från sina jobb. Då tjatade jag mig till att få åka i alla fall. Först sa de nej. Jag var ju faktiskt bara tio år, sa mamma. Men sen kom pappa på att han ju kände en flygvärdinna. Det var Lara. Han ringde till henne och hon lovade att ta hand om mig under resan hit.

Såklart hade jag med mig en bok att läsa också. Den här gången var det en bok om magi; Den hemliga tråden.

Vi gick in i transithallen för att hämta min resväska. Det var svårt att hålla jämna steg med Lara. När hennes långa ben tog ett steg, fick jag ta två. Laras hästsvans guppade för varje steg hon tog. Över hennes axel hängde en fyrkantig skinnväska.

Det var knökfullt i ankomsthallen. Resväskorna åkte på ett rullband.

Tanten, som hade berömt mig, kom och ställde sig bredvid oss.

Hon nickade. Jag nickade tillbaka.

När hennes resväska kom åkande tog hon tag i den och gick iväg. 

Jag tittade efter henne när hon stegade ut från flygplatsen. Det kändes med ens lite ensamt och pirrigt. Det var nästan så att jag ångrade att jag tjatat om att få åka hit själv.

Efter en lång stund kom äntligen min väska farande. Den hade lagt sig på sidan.

”Den gröna är min”, sa jag och pekade på den.

Lara lyfte av väskan och sedan följde vi pilarna mot utgången. Ovanför dörrutgången lyste en målning upp väggen. Det var en klurig bild. Först såg man bara en färgglad djungel med brungult gräs längst fram, men om man tittade riktigt noga i trädkronan på ett av träden kunde man skymta ansiktet på en kvinna. Och i hennes hår gömde sig en apa.

”Vi har en likadan tavla hemma”, sa jag.

”Jaha”, sa Lara intresserat. ”Då vet du vad den föreställer?”

”Såklart. Det är Apkvinnan. Pappa säger att hon ser till så att barn och djur har det bra och att inget ont ska hända dem.”

”Så är det”, instämde Lara. 

Vi gick ut genom svängdörren och såg oss omkring. Ingen mormor i sikte. I alla fall inte min. En svettdroppe rann nedför pannan och längs näsan.

Jag sköt ut underläppen och blåste luft upp mot pannan.

”Det tar en stund att vänja sig vid hettan”, sa Lara.

Framför oss löpte en svart gata längs en knagglig trottoar. Till höger om den fanns en sittplats med palmer som sträckte sig upp mot solen.

Vi gick dit och satte oss på en av bänkarna.

Lara halade upp en mobiltelefon ur skinnväskan.

”Härifrån ser vi när din mormor kommer”, sa hon och såg på mobilen samtidigt som hon tryckte på knapparna med högertummen.

En fågel som påminde om en pelikan satte sig i rännstenen och drog upp något ätbart från marken med sin långa näbb. Jag tittade på den en stund. Och väntade.

Vill du läsa mer?

Köp Thure & Vattenhästens öga här

ISBN: 9789197852920

Språk: Svenska

© Copyright Phantasia förlag 2020